Bok: Vi är alla helt utom oss (Fowler)

Som barn pratade Rosemary oavbrutet. Så mycket att hennes pappa bad henne börja i historiens mitt varje gång hon ville berätta något. Nu har Rosemary börjat på universitetet och hon pratar inte längre oavbrutet. Minst av allt pratar hon om sin familj.

Hon växte upp med två syskon: Lowell och Fern. Båda djupt älskade och båda numera försvunna ur hennes liv. Någonting hände som lämnade familjen i spillror. Sedan dess är Lowell på flykt, deras en gång så levnadsglada mamma är en skugga av sitt forna jag och deras pappa likaså. Och Fern, Rosemarys älskade syster, vad hände med henne? Ingen av dem hade kunnat föreställa sig hur Ferns öde skulle påverka dem. Då, nu och för alltid.

Ok, här får jag skylla mig själv lite. Jag läste en recension av boken med en bild (gillar omslaget skarpt) och tyckte att den verkade bra. När jag sedan hämtade upp boken på biblioteket gjorde jag misstaget att glutta i slutet. Mycket dumt eftersom det förstörde en av bokens grundläggande vändningar. Det är därför svårt att veta vad jag hade tyckt om den om jag inte redan hade vetat vad jag visste. Nåväl, nu visste jag vad jag visste och det är lätt att vara efterklok. Det är en annorlunda vändning i alla fall, det måste jag erkänna.

Min bild av boken efter genomläsning är att den var lite splittrad. Jag orkade inte riktigt engagera mig i alla trådar och det kändes som en del av dem aldrig knöts ihop riktigt, Jag kände inget direkt intresse för huvudpersonen och det var svårt att riktigt förstå hennes och de andra karaktärernas drivkrafter. Mitt betyg på boken med ett ord blir därför:

sådär

P.S. Det är möjligt att jag var ouppmärksam men jag inser nu när jag skriver recensionen att jag inte alls förstår titeln?  Eller den kanske bara syftar på att familjen var i spillror?

P.S.2. Den som ändå blir nyfiken på boken rekommenderas starkt att inte kika på de sista sidorna och kan hitta boken här och här.