Recension: Cicamed Discovery Kit

I min ständiga "gräset måste väl ändå vara grönare" jakt på den perfekta hudvårdsrutinen fastnade min blick för några månader sedan på det svenska ekologiska märket Cicamed. Ekologiskt är ju alltid trevligt och jag lever i den lyckliga villfarelsen att Sverige alltid står för viss trygghet (om en berg-och-dalbana går sönder utomlands beror det på bristande kvalité och säkerhet, om den går sönder på Liseberg är det en helt och hållet slumpartad olycka som ingen hade kunnat förutse). En annan fördel var att produkterna inte var alltför många (jag kan bli lite stressa och överväldigad när ett märke har tjugo olika serier med trettio olika produkter i varje) och att priset var överkomligt.

Idealiskt nog hade Cicamed ett rätt trevligt kit för att prova på bestående av fyra olika produkter; en rengöring, en ansiktskräm, ett serum och en mask. Detta klickade jag raskt hem och jag är nu efter några månaders användning redo för en recension. 

Cleanser Antioxidant

Rengöringen är Cicameds enda rengöring och den ska vara lämplig för alla hudtyper. Den är dryg, luktar väldigt gott av citron och löddrar trevligt. Jag upplever att den tvättar rent bra men när jag har haft smink eller solprodukter på mig blir det bäst om jag gör tvättar bort det med en oljebaserad rengöring som första steg före Cicameds rengöring. Den var ändå tillräckligt bra för att jag skulle köpa den i full storlek (men jag är inte hundra på att jag kommer köpa den på nytt när min nuvarande tar slut #grönaregräs).

24 h Cream Balance

En dag/nattkräm för alla hudtyper men speciellt för känslig hud. Det här var en väldigt snäll kräm som gjorde det den skulle men kanske inte så mycket mer. Ibland kunde jag uppleva att krämen var lite  "sträv" och lade sig lite ovanpå andra produkter och att jag fick jobba lite innan den gick in i huden. Den skulle vara djupt återfuktande men jag som har rätt torr hy tyckte inte riktigt att den var tillräcklig. Personligen vill jag gärna ha lite mer effekt i en kräm men jag tror att den kan vara väldigt bra om man har lite mer känslig hud. Cicamed har även en ansiktskräm för normal hy och en för torr och det är möjligt att den för torr hy hade passat mig bättre.

Serum C

Ett av Cicameds två serum (det andra är ett AHA-serum som jag också har testat). Serumet med C-vitamin ska vara återfuktande och skyddande. Det luktade friskt av citrus och konsistensen var lite gelébetonad. Jag kan ibland få lite allergiska reaktioner mot produkter med citrus men det fick jag inte av det här. Det kändes som ett bra allroundserum även om det kanske inte var jättehäftigt. Även serumet köpte jag i full storlek men när det tog slut köpte jag inte ett nytt utan övergick till andra märken istället.

Collagen Boost Mask

Nu till produkten som jag tyvärr inte gillade alls, den enda ansiktsmasken i Cicameds sortiment. Enligt hemsidan ska masken ha en anti-ageeffekt och ge uppstramning och lyster. Tanken med masken var att den skulle läggas på efter rengöring varpå den skulle få verka i fem minuter innan kräm eller smink lades på över masken. Jag tyckte inte om det alls. Den luktade väldigt starkt av alkohol och visst stramade det i ansiktet men inte alls på ett bra sätt. Det kändes som den tog all fukt jag hade och lämnade mig med en stram tapet till hy. Den kanske funkar för de som har fetare hy men för mig var den ett riktigt bottennapp.

Sammanfattningsvis tyckte jag att produkterna, masken undantagen, var bra men kanske lite tråkiga. Jag tror att de är mycket bra för personer med känslig hy eftersom de alla känns rätt snälla. Ett ord för att sammanfatta dem skulle vara:

stabilt

Kitet finns på Cicameds egen hemsida för 349 kr men kan hittas billigare bland annat på Skincity, Grön skönhet, Fina mig, Apotea och Lyko.

Tv: Love (Netflix)

Jag började i veckan att titta på Netflix nya serie Love och har hunnit fram till mitten av avsnitt sex. Sedan stängde jag av eftersom jag blev  irriterad. Jag köper nämligen inte riktigt grundpremissen (vilken jag antar är att huvudpersonerna ska sluta tillsammans, om det inte är så ber jag om ursäkt och ska givetvis omvärdera min ståndpunkt).

Från början gillade jag serien skarpt med dess lite planlösa handling, lagom smarta konversationer och rätt realistiska karaktärer och jag älskar verkligen den ena huvudpersonen Mickey. Hon är smart, strulig och ger blanka fan i vad folk tycker och tänker om henne. Problemet är att jag tycker att den andra huvudpersonen Gus är något av det mest enerverande som gått i ett par skor. Seriöst killen killen är en total toffel som måste fråga om råd från allt och alla hela tiden. Varför i hela fridens namn skulle stencoola Mickey falla för honom? För att han är en "snäll" kille som behandlar henne bra? Är det det enda som räknas? Visst hon verkar trivas i hans sällskap men jag plockar liksom upp noll känsla för att hon tänder på honom. Ska hon verkligen nöja sig med den pajasen? Vill hon ha någon som hon kommer få leda genom livet och knyta dubbelknut på skosnörena för? Jag är ytterst tveksam.

Personligen känns det mest som nördkillens dröm om att den coola tjejen kommer att se och uppmärksamma honom (han som spelar Gus är även med och skriver serien). I verkligheten skulle jag vilja påstå att töntiga killar visserligen får kyssa coola tjejer ibland när den coola tjejen är tillfälligt less på att leta efter en cool jämlike eller på att vara ensam men förr eller senare kommer hon att tröttna på att ha en dyrkande dörrmatta och gå vidare.

P.S. Jag kommer givetvis att se klart serien ändå med förhoppning om att mina farhågor inte besannas men jag är inte optimistisk. 

P.S.2. Om farhågorna, mot förmodan, inte skulle besannas kommer serien att gå från bra till briljant. 

Alena aktiviteter: Alfapet

Ok, så det finns en anledning att det heter sällskapsspel och inte enskapsspel, de är oftast helt enkelt roligare med sällskap. Själv är jag mycket förtjust i sällskapsspel (med sällskap) även om min familj försiktigt har påpekat att jag kanske borde undvika att spela just med sällskap eftersom jag tenderar att bli lite för fokuserad på att vinna (alternativt ger upp fullständigt när det inte går så bra). Jag ser det mer som att det är en liten brist i min för övrigt perfekta karaktär som jag kanske behöver arbeta på. 

Hursomhelst, det är som nämnts ofta föga givande att spela själv (om man inte låtsas vara flera olika karaktärer, byter stol, dialekt och huvudbonad mellan varje drag, då är det rätt roligt men av helt annan anledning). När jag saknar spelsällskap och inte orkar kombinera valt spel med hela havet stormar brukar jag spela alfabet på nätet på Betapet. 

En av fördelarna med att spela på nätet är att man slipper sitta en hel kväll efteråt och glo på någon självbelåten vinnare, när man är klar lämnar man bara brädet och kan slicka sina sår under valfritt bord ifred. En annan är att man slipper alla diskussioner om vad som är korrekta ord eller inte eftersom sidan rättar automatiskt. En tredje är att man kan läsa en bok samtidigt som man spelar. 

Bok: Istvillingar (Tremayne)

Lydia och Kirstie är enäggstvillingar - sex år gamla, oskiljaktiga och så lika att inte ens deras föräldrar alltid kan säga vem som är vem. Så händer det som bara inte får hända: Lydia faller från ett balkongräcke och dör. Kvar är den förvirrade Kirstie och hennes förtvivlade föräldrar Sarah och Angus.

Efter ett års tungt sorgearbete beslutar sig familjen för att flytta till en liten isolerad ö i Hebriderna där de ärvt ett hus som inte varit bebott på flera decennier och som saknar elektricitet. De vill börja på nytt, komma bort från alla plågsamma minnen.


Men inget blir som de hoppats. Kirstie beter sig allt egendomligare - hon tycks djupt olycklig och hävdar att de förväxlat henne med den omkomna systern. I skolan skyr de andra barnen henne, hon som alltid haft en syster och själsfrände är nu outhärdligt ensam.


Angus tvingas ofta resa bort på grund av sitt arbete och Sarah känner sig alltmer isolerad och förtvivlad. Deras äktenskap blir sämre i stället för bättre. Oron för Kirstie - eller är det Lydia - bara växer. En fruktansvärd misstanke pyr inom Sarah - vad var det egentligen som hände den där olycksdagen då hennes dotter dog?

Det flyger inte direkt huvuden eller stänker blod i den här boken utan den är mer lågmält läskig. Det ligger väl kanske lite i själva konceptet med ödsliga platser, vild natur och underliga ungar (jag tycker barn är läskiga överlag). Som sådan är den helt ok, den kändes som en bok som man hittar i en sommarstuga och klämmer under en regnig dag och sedan gladeligen lämnar efter sig när man reser hem igen. Jag gillade inte att den växlade mellan att berättas i första (Sarah) och tredje (Angus) person. Det blev lite underligt även om det väl var nödvändigt för att få ihop intrigen. Thriller eller spökhistoria, vilket det är tänker jag inte avslöja för att inte förstöra för potentiella läsare. Mitt betyg med ett ord:

regndagsvänlig

Boken hittas här, här, här och här.

En bättre värld

Är det bara jag eller hade inte världen varit ett mycket bättre ställe om inte vi människor funnits i den? De kunde kanske behålla ett par av oss i vetenskapligt syfte och ha oss i någon form av antropologisk trädgård, bakom höga galler och med stora varningsskyltar (och givetvis isolerade på grund av vår obevekliga drift att ha ihjäl varandra).

För frigående kommer vi förr eller senare att få den här världen att gå under.

Motto: Vad hade Pollyanna gjort?

Pollyanna är en rätt enerverande unge i en barnbok med samma namn från 1913. Hon är alltid positiv (hon skulle se solstrålar även genom den mest kompakta Göteborgshimmel), extremt hjälpsam och outhärdligt vänlig. Till råga på allt är hon dessutom övertygad om det bor små Pollyannor inuti alla andra människor också (även om hon givetvis inte skulle vara så förmäten att hon hade uttryckt det riktigt så själv) och tänka sig, det visar det sig att det gör (eftersom alla andra blir så inspirerade av Pollyanna att de hittar sin egen inre Pollyanna)!*

Hursomhelst, trots idog strävan har jag inte riktigt lyckats inkarnera Pollyanna fullt ut och jag är rätt övertygad om att jag aldrig kommer därhän (utan möjligen med hjälp av ett massivt intag av illegala substanser alternativt en lätt lobotomering). Jag har dock upptäckt att Pollyanna ändå kan vara till viss hjälp. När jag  träffar på någon sällsynt korkskalle eller ställs inför en särskilt sopig situation brukar jag försöka ta ett djupt andetag och helt enkelt tänka "Vad hade Pollyanna gjort?". Och när jag tänker på vad Pollyanna hade gjort eller sagt blir det är så löjligt att jag faktiskt brukar bli på bättre humör.

Det är också en rätt bra fras att leverera när någon annan är sällsynt gnällig eller negativ (det förutsätter ju givetvis att denne någon andre också har koll på hundraåriga barnboksreferenser).

*Hade Pollyanna föreslagit "We Shall Overcome" som allsång 1992 i Rinkeby hade armkrokarna varit ett faktum.

Alena aktiviteter: Klassisk konsert

När jag var sisådär halvvuxen hade jag en period när jag endast lyssnade på klassisk musik. Detta eftersom det var "grunden för all annan musik och därmed den enda musik som är värd att lyssna på" (det var före mina visdomständer och min självdistans hade vuxit ut ordentligt). Sedan blev jag äldre, hoppade ner från mina höga hästar och upptäckte att det kanske fanns en del annan musik som var värd att lyssna på också. Jag lämnade Mozart med vänner åt sina, ofta dystra, öden och gick vilse i indiepopdjungeln istället (tilläggas ska att det var till stor sorg för delar av min släkt då klassiska cd-skivor inte direkt hörde till de dyraste och därmed hade utgjort tacknämliga födelsedagspresenter och julklappar).

Hursomhelst, i somras sprang jag av en slump på min ungdomskärlek igen under Kulturkalaset. En kväll när det var som mest strålande Göteborgsväder sökte jag och mitt sällskap skydd inne på Konserthuset och hamnade då på en konsert med Göteborgs symfoniker. Efter viss inledande blyghet kastade jag och musiken oss i varandras armar och det kändes som vi aldrig hade varit isär. Sedan dess har jag under hösten gått på ett flertal konserter och vi försöker att långsamt hitta tillbaka till varandra.

Min senaste konsert, 1001 sagolika kvällar, var jag på för några veckor sedan och då var jag där just på egen hand. Hur är det då att gå på en klassisk konsert själv? Jo, alldeles utmärkt. Det är en typisk aktivitet som det kan vara svårt att finna sällskap till, det är smalt och det kan vara lite smådyrt*, och eftersom föreställningarna ofta bara går en kväll finns det stor missrisk. Det är en väldigt stark upplevelse att på plats höra musik framföras av en symfoniorkester och det är rätt skönt att uppleva det ensam eftersom man då kan blunda och vifta med sina små korviga utan att behöva oroa sig för hur man framstår för eventuellt sällskap. Det är lite svårt att beskriva men jag upplever det också som att hela salen sveps med av musiken och det skapar en väldigt skön stämning där folk ler mot varandra och byter ord även med ensamma främlingar (eller också är människor som går på klassiska konserter, de är fler än man kan tro, bara genuint vänliga och trevliga människor). Den enda nackdelen är att pausen är lite lång, den brukar vara tjugo minuter, och om man inte känner för att hänga med de andra i bubblan kan det bli lite långdraget. Men som alltid, ta med en bok så löser sig det också.

*För den som inte är pojken med guldbyxorna eller hör till den lyxiga kategorin student/pensionär som begåvats med rabatterade biljetter kan det rekommenderas att ta del av klassisk musik i kyrkor (billigt/gratis), på kulturevenemang (ofta gratis) eller studentuppsättningar (billigt).